Vilken fantastisk förmiddag!

Underbara morgon
Ingen av oss kan väl egentligen skryta med att vi är några morgonmänniskor, men vaknar man upp i ett hotellrum med skön säng och bara behöver vrida på huvudet för att se en klarblå Atlanten, så spitter det av livsglädje i hela kroppen och man vill bara upp för att ta del av allt fantastiskt.

En riktig pangfrukost
I priset för resan ingick hotell frukost. När det är uppdukat med massor med olika bröd, pålägg, frukter och smaskens gör det inte så mycket att man måste ha ätit klart innan 10. Det var inte så jobbigt att gå upp tidigt när frukosten var klar i form av berg man kunde välja och vraka ifrån. Det gjorde heller inte ont att slippa duka av och diska. Bilden är lite mörk men det är frukostrummet där fredrik står (i vit skjorta) och lassar på. Även om kosthållningen hemma i Sverige är ganska nyttig och lagom potionerad, så finns det nog inga som kan äta frukost som vi när vi bara vill! Mias mackor blev pålassade tonvis av den lokala vita osten och Fredrik i det närmaste missbrukade croissanter. I början försökte vi nog hålla det lite snyggt vid vårat bord (se bildern nedan), men när vi var klara såg det alltid ut som ett tornardo hade svept förbi och lagd assietter, servetter, socker- och smörförpackningar och söliga koppar huller om buller.

Morgonpromenad och förmiddagsbad
Efter frukosten tog vi en morgonpromenad (nja... morgon kanske det inte var längre) i Ponta Delgada men gick åt andra hållet - bort från centrum. Det var nog här som förälskelsen i Azorerna började på allvar. Fortfarande snurrade våra huvuden i förvånad förtjusning över allt som fanns att se. Det är så olikt Sverie, med sitt borstade står och panoramafönster. Här fick vi se små bostadshus uppraddade vägg i vägg. Till skillnad ifrån Sveriges radhus var dessa inte fyrkantiga och identiska, utan hade ganska lustiga former och olika färger, alla hade de utsikt mot atlanten ett stenkast bort. Nyrenoverade lyxiga hus kunde ligga vägg i vägg med övergivna ruckel som mest påminde om spökhus. Faktum är att nästan var tionde hus bar spökhusprägel. Detta kan förklaras med en utvandring till Amerika under 1900-talets första halvsekel, som berodde på rädslan för de ständiga jordskred som kom utav att kontinentalplattorna ständigt var i rörelse. Det är de även idag, men nu är stora delar av öns mark beklädda med rötter från träd (tror det var eukalyptus) vars långa rötter håller marken på plats och förhindrar jordskred. Varje dag sker tydligen små jordbävningar där, men de är inte märkbara. Vi hade inget mål med promenaden mer än att utforska lite mer av São Miguel, men Ponta Delgada var större än vi trodde och vi kom inte ut ur staden den dagen. Istället gick vi längs vattnet på en välskött gångväg (inte så konstigt att den var välskött, det fanns papperskorgar ungefär var tjugonde meter och det fanns människor som hade som arbeta att dammsuga bort skräp ifrån gatorna!) som pryddes av utplanterade småträd. På de stora stenblocken som skilde gångvägen från Atlanten låg ett gäng halvvuxna kattungar och solade. Mamman såg vi inte till någonstans. Då och då kunde man se både herrelösa hundar och katter utomhus. Vart man än tittade såg man människor. De myllrade inte och befann sig nödvändigtvis inte på gångvägarna, men de umgicks! Folk i blandade åldrar umgicks med varandra. Barn lekte utan dyra leksaker och skrattade och pratade utan att retas. De gamla passade på de yngre och äldre barn gick med sina yngre syskon. Alla hade något i ögonen som få i Sverige har. Det var som att deras själ eller väsen syntes i ögonen. De hade inte massa pengar, saker, reklam och skönhetsideal att bygga upp sitt liv omkring utan de var sig själva. De flydde ingenting, ingen stress, press eller ensamhet - de var sig själva! Vi blev båda två överens om att flytta till Azorerna någon gång. Det är inte så lätt visserligen, med samma priser som i Sverige och baran en fjärdedel i lön, men någon gång kommer vi att bo där. Om inte annat så när vi är pensionärer! Barnen är i centrum på Azorerna så det vore idealiskt att bo där när vi får barn, men vi hinner nog inte göra denna dröm till verklighet inom 10 år, men drömma kan man ju! Efter att ha gått en sväng och ätit en glass tog vi av oss tröjorna och gick i bar överkropp och bikiniöverdel bara. Ett par män som höll på att bygga om sitt fik skrattade åt oss och pekade upp mot solen. Han visade att vi skulle få ont på axlarna och skrattade sedan igen. It's cool, tyckte vi och gick vidare. Det var ju inte så varmt som på Mallorca eller Turkiet, dessutom hinner vi inte bränna oss på bara ett par timmar... Vi kom fram till en trapp som ledde ner vattenbrynet. Där såg vi att sanden var alldeles svart och glittrande av all aska den var blandad med (Azorerna är ju resultat av vulanutbrott). Vi bytte om till badkläder och tog ett härligt dopp. Det var flera år sedan någon av oss badade så vi flabbade och skvätte rund som två små barn. Det tog ett tag innan man lärde sig att inte skratta med öppen mun åt det håll vågorna kom ifrån! Jösses vad salta vi blev! Sedan gick vi tillbaka mot hotellet och käkade lunch på balkongen - macka med lokal ost och Kit-Kat med likör. Vi har inga bilder på detta eftersom kameran var på laddning. Men några dagar efteråt tog vi en bild på ön/klippan vi badade vid (den längst bort) och det är denna bild ni ser i samband med detta stycke! På en tur med en båt som hade genomskinlig botten så fick vi veta att den klippan - som står upp rakt ur vattnet - är en livsviktig residens för olika krabbor och fågelarter. Krabborna klammrar sig fast vid klippan på den nivån där de når över vattenytan men hamnar unde vatten när vågorna kommer. De små liven behöver nämligen både väta och luft för att kunna leva. Fåglarna trivs i klippans alla gömmor. Där sker "ägglossning", ruvande m.m.

 




RSS 2.0