Azorerna!

Ko
Efter att ha installerat oss på hotellet och förnöjt konstaterat att hotellrummet föll oss i smaken perfekt, så gick vi ut för att bekanta oss med Ponta Delgada. Vi fascinerades konstant av allt vi såg, kände och hörde. Denna fascination skulle komma att hålla i sig flera dagar in på resan då den förvånade fascinationen byttes ut mot den behagliga känslan av harmoni och välmående i allt vackert och perkfekt. Vi gick längs en gata som löpte bredvid avenidan och kantades av lekpark, små välskötta buskar och bänkar, samt utecaféer på hamnsidan - och affärer, restauranger, caféer och hotell på stadssidan. Vi behövde bara gå ett par minuter för att komma till mataffären vi köpte vår lunch ifrån hela veckan. Den var krönt med en ko i naturlig storlek som stod på trottoaren utanför. Vi hade läst innan om alla kor som skulle finnas på Azorerna, men det skulle dröja ända till måndagen (den 24 augusti) innan vi fick en egen uppfattning om hur många mu-djur som huserade på ön.

Arkitektur
Vi hade lite dötid att slå ihjäl innan välkomstmötet som Solresor höll skulle börja. Vi hann knalla omkring, upptäcka en liten galleria med affärer, se lite torg och spana in arkitekturen i Ponta Delagada. I efterhand har vi förstått att arkitekturen ser ungefär liknande ut på hela São Miguel (ön vi var på). De pampigaste husen, samt alla kyrkor, är i regel vita med mörkbrun/svart vulkansten runt knutar och fönster, samt brunt taktegel (vissa byar hade oranget taktagel). Många av de mindre husen håller samma stil. Husen satt ihop med varandra, i alla fall om de var av det mindre pampiga slaget och gatorna inne i stan var smala med näst intill (eller helt) obefintliga trottoarer. Alla trottoarer, oavsett hur smala de var, utgjordes av vita och svarta stenar, huggna för hand, som var lagda i mönster (se bilden till höger, observera att det inte är vi som tagit fotot utan den kommer ifrån boston.com travel). Varje gata hade trottoarer i ett eget mönster. Till och med brunnslock och liknande var stenbelagda för att passa in i mönstret. Medan vi gick omkring i väntan på välkomstmötet fann vi ett vackert torg, men en vacker "damm-pool-fontän-grej" som övervakades av en vacker bevingad staty. På bilden kan ni se att gatans mönster fortsätter även under vattnet och det ser verkligen häftigt ut! I anslutning till samma torg fanns det som kallades för Stadsportarna och som utgörs av tre bågar i den typiska arkitekturstil jag beskrivit ovan. Dessa bågar kunde man köpa som prydnad i de flesta småbutiker i Ponta Delgada. Vid samma torg låg också stadens huvudkyrka (säger man så?) och enligt vad vi har förstått är det stadena största kyrka. Runt den är gatstenarna lagda i stjärnmönster. Inuti kyrkan fick man inte fotografera, men kyrkorna på São Miguel är rikligt utsmyckade, men stora Jesus figurer och Madonnan figurer. Azorerna är katoliker. När man steg in i kyrkorna blev man fylld av vördnad. Det var tyst så när som på någon invånare som viskade med en präst (eller i alla fall någon slags kyrkans man) och här och var i bänkraderna satt människor i tyst bön eller eftertanke. Vi kände oss nog en aning svenskt sekulariserade och trippade ganska snart ut ur kyrkan för att inte störa heligheten. Turist kan man ju va över allt annars! Då och då kunde man se bostadshus med fasad helt i fantstiskt blåmönstrat kakel. Dessa hus verkade ha några år på nacken och gissningsvis bygger man inte så idag. En av bilderna nedan visar ett sådat hus. Lägg även märke till hur elkablar är dragna. Fredrik, som är elektriker, tappade hakan både en, två och fyrahundrasextiotolv gånger under veckan vi var där. Här kommer några foton som illustrerar det vi beskrivit. Under varje bild står det vad det är.

Vatteninhägnaden med statyn. Lägg märket till hur gatstensmönstret fortsätter in under vattnet!

 

 

Stadsportarna fotade bakifrån, med en staty i bakgrunden och efter det Atlanten, med en lång lastkaj som sticker ut i den.

 

 

Kyrkan i anslutning till torget. Gatstenarna formar stjärnor runt kyrkan.

 

 

Helhetsbild av kyrkan snett bakifrån.

 

 

Bostadshus med fasad helt i blåmönstrat kakel. Lägg även märket till den proffesionella eldragningen, som ser ungefär likadan ut överallt på ön.

 

 

Kriminalitet

På Azorerna är kriminaliteten låg, man får känslan av att den är obfintlig. Till skillnad ifrån Strängnäs (våran hemstad) så ser man poliser ett antal gånger under dagen (nej, de jagade inte oss!), men vi såg aldrig någon utryckning och de verkade inte ha så mycket att göra. Vi upplevde heller aldrig några oroligheter under vår tid där. Som mest bevittnade vi en kväll en livlig diskussion mellan två män på en gata i Ponta Delgada. Den ena var kraftigt berusad och det var också det enda i stort sätt vi såg utav fylla bland Azorerna. Vi förstod det som så att man gärna drack vin till maten och skålade på kvällen, men aldrig gick över gränsen till onykternhet. Sällskapligheten verkade istället vara något som Azorerna hade fått med bröstmjölken. Ju mer vi såg av São Miguel och Azorianernas beteende, desto mer begriplig, för att inte säga självklar, tedde sig den frånvarande kriminaliteten (något som intresserade Mia mycket, då hon pluggar beteendevetenskap och läst en del om orsaker till kriminalitet). Vi fotade polisstationen i Ponta Delgade (men de kanske har fler) och det är den man ser på

bilden till höger.

 

 

Välkomna till Ponta Delgada!

Välkomstmötet hölls av Solresor bara något stenkast från vårat hotell. På en kaj ut i

Atlanten varifrån kryssningsfartyg och andra större fartyg för resenärer avgår har man byggt en utomhusscen med en stor plats för publik att stå på framför. Bakom platsen för det tänkta publikhavet tornar en stor betongtrappa upp emot himlen. Den leder ingenstans utan är tänkt för publik att sitta på. När det blivit mökt lyser det pampigt ifrån den. Denna trappa utgör lokal för restaurang- och cafédelen för en restaurangskola i Ponta Delgada. Trappans baksida som vätter ut mot Atlanten består till större delen av stora fönster och på sidan av trappan finner man ingång till restaurangen. Här inne hölls välkomstmötet där vi fick varsitt glas utspädd apelsinjuice och lite information om Solresors turistturer. Mötet i sig var egentligen tråkigt, men vi fick vetskap om några turistturer och vart Solresors kontor låg, så vi kunde ganska snabbt komma överens om vilka turer vi ville uppleva under veckan! Bilden är tagen på söndagen (den 23 augusti) och visar trappen/restaurangen bakifrån, samt en Fredrik som hunnit bli ordentligt solbränd och därför införskaffat en snygg Açores-solhatt!

 

Fisk!

Azorerna livnär sig till stor del på fiske. Det finns mycket fiskare på öarna, trots att en fiskare där tyvärr tjänar väldigt dåligt. Men fisken är god och finns på de flesta restauranger. Vår första upplevelse av det Azoriska köket blev överlag positiv även om fisken inte smakade så mycket på just den restaurangen. Vi skulle senare komma att besöka några restauranger som gjorde den Azoriska fisken mer rättvisa! Restaurangen vi besökte första kvällen låg vid hamnen och hette Restaurante Mercado do Peixe (peixe betyder fisk tror vi) och vi blev mottagna av en väldigt trevlig kypare som ville oss mer väl än han kunde göra sig förstådd på engelska. Vi snodde ett kort på honom (se bilden nedan) för vi tyckte han var så cool, han var iver personifierad på något sätt och månade om besökarna som en ankmamma om sina ungar. Portugisiskan (som är språket man tala på Azorerna eftersom ögruppen tillhör Portugal) talades väldigt snabbt på ön och detta var något som även satte sin prägel på invånarnas engelska. Menyerna på de flesta matställen var översatta på engelska, men de har så många finurliga fiskar att de lika gärna hade kunnat skippa överättningen. Vi rekommenderar att ni ber om kyparens personliga favorit, det brukar funka. Den här energiska kyparen drog emellertid med oss till frysdisken där det låg ett gäng lustiga fiskar och såg oproportionerligt stora ut - speciellt ögonen som liksom plirande stod ut som giganter. Om fiskögonens storlek hade för avsikt att fungera som rådjursögon så funkade de uppenbarligen inte mot fiskarnas spön. De såg lätt makabra ut i ärlighetens namn och mycket var det nog tack vare fiskögonen som hela matkulturen på Azorern kändes exotisk. Fisken serveras nämligen i regel som den är, endast fjällad och rensad. Ögonen plirar på tallriken medan man mumsar barbariskt! Man sitter väldigt länge på restauranger på Azorerna och i regel äter man inte sin middag tidigare än klockan 8 på kvällen, gärna runt 10 faktiskt. Här följer några foton ifrån de timmar vi spenderade på restaurangen.

 

 

Alla restaurangbesökare beställer entradas (osäker på stavningen) och det är som em förrät man smaskar på medan man tittar i menyn och medan man väntar på maten. Detta består oftast av en korg med bröd, några små smörpaket och Azorisk ost (den vita runda på bilden, sååå god enligt Mia - smakar noll enligt Fredrik). Detta kostar inte många kronor, men man kan tacka nej om man vill utan att få sura miner. På detta beställer de flesta azorer även en "vanlig förrätt" och ibland även Tapas - tilltugg till huvudrätten. Naturligtvis knusslar de inte med efterrätt heller!

 

 

Det var en gång en fisk... (fråga oss inte vad det var för stort)

 

 

Fiskööööögon....!

 

 

Vinet var gott! - Mia blev lite på lyset! :P

 

 

Läggdags

Efter lite sömn, lång resa, många intryck och god mat i sällskap av generös mängd vin, ramlade vi praktiskt taget i säng. Vi somnade nödja som små barn och sov som klubbade sälar hela natten. Nästa inlägg kommer handla om en väldigt speciell dag i Fredrik och Mias gemensamma liv!

 

 

 

 

 

Lite fakta och bilder på/från hotellet
Hotel Açores Atlântico **** (se bilden ovan, där sitter vi i en av Marinans många käka-massa-gott-ställen och blickar ut över badet och bakom det hotellet - det vänstra av dem) anlände vi till efter en kvart med buss ifrån flygplatsen. Flygplatsen på São Miguel (Azorernas största ö) ligger i Azorernas huvudstad Ponta Delgada och hotellet ligger så centralt i huvudstadens hamn som det bara går. Hotel Açores Atlântico är systerhotell med det nyare och betydligt stilrenare Hotel Marina Atlântico. De båda hotellen ligger precis bredvid varandra, men medan Marina Atlântico är modernt och skandinaviskt stilrent (för att inte säga tråkigt) är Açores Atlântico varmt och elegant inrett med en mysig och romantisk prägel (alltså mer i våran smak). Det är 4-stjärnigt och vi är båda väldigt nöjda med hotellets service, rum och läge. Ifrån vår balkong hade vi utsikt över staden Ponta Delgada till höger, mer av staden och en vacker kyrka rakt fram och Avenidan (hamnpromenaden med alla caféer, bryggor och lastkajer) till vänster. Nedan följer bilder av utsikten från våran balkong på hotellet.

Så skönt att slippa städa, tvätta, diska, laga mat!
I priset ingick frukostbuffé på hotellet varje morgon. Vi var väl inte jätteglada över att gå upp så tidigt varje morgon (frukosten stängde 10:00 så vi tvingades ju upp okristligt tidigt varje morgon), men det är väl tur att något tvingade upp oss sömntutor så vi inte sov bort hela dagarna. Visserligen vaknar Ponta Delgada som stad inte upp ordentligt förrän 6-7 på kvällen då den varmaste tiden på dagen är över, men som turist struntar man i regel i siestan. Temperaturen blir varm, men inte så varm som på de klassiska semesterorter dit man åker för att sola och bada. Dricker man mycket och skyddar huden mot solen så kan man utan problem vara ute och knalla när det är varmast. Atlanten är för övrigt aldrig långt bort heller! Hur som helst så kände vi oss bortskämda och överlyckliga över att inte behöva laga någon mat själva och därigenom även slippa diska. Tvätt av handdukar och städning av rum fixade städerskorna varje dag, och när vi kom på att vi packat för få kortärmade tröjor (vi brände oss på axlarna och saltade ner tröjor med vatten från Atlanten och en god portion semestersvett) så köpte vi nya i någon billig affär. Det var så obeskrivligt härligt att bara slappa och inte ha några som helst måsten! Enda måstet var vykortsskrivning... och hur jobbigt är det på en skala att skriva hem och skryta och föreställa sig hur avundsjuka familj och vänner blir när de får sin post? Bilden nedan är lite mörk och suddig men föreställer i alla fall hotellrummet.

Vilken buss ska vi med?

Efter att ha packat noggrant, men ack så hysteriskt och stressigt hela onsdagkvällen, vaknade vi av mobillarmet kl. 03:00 torsdag den 20 augusti 2009. I Strängnäs var det svinkallt så det blev jacka och h

alsduk, annat var inte att tänka på. Med väskornas motsvarighet till otymplighet bar det iväg till stationen för att i god tid invänta "tågbuss" (buss som ersätter tåg p.g.a. banarbete). Förvirring och i alla fall lite lätt panik ifrån Mias sida, infann sig när informationen om ersättningsbussarna var missvisande och obefintlig på samma gång (ja det är tydligen en möjlig kombination). Men tillslut kom vi på våran

buss och märlte till vår förtjusning att det var lediga platser på övervåningen vid fönstret. Fredrik somnade sött, Mia satt å fundrade på vad som skulle hända om bussen kom för sent fram...

 

Sjukt trötta

På T-Centralen försöker vi sätta i oss några torra mackor men är egentligen för trötta för att ha någon vidare aptit. Båda är sjukt trötta och Mia försöker vila lite, men springer upp varannan minut för att kolla på vilken perrong (av de två) som Arlanda Express kommer in på. En gång förut har Mia åkt Arlanda Express och då blev tåget ståeende mitt emella stationerna i 2 timmar, så hon är en aning obekväm till mods. "Bara man sitter på flyget så kan man slappna av" tänker hon! Fredrik? -Lugn, alltid lugn.

Nu är vi de där lyllosarna!

Efter att ha pressat i oss resten av de torra mackorna samtidigt som vi skrattat åt några hysteriska japaner (de lät som Naruto), kom vi tillsist på flyget! Vi fick sitta längst bak på varsin sida om mittgången. Något som var ganska bekvämt om man behövde gå på toa... och mindre bekvämt när toan amvänts ett gång gånger av ett gäng fulla semesterprissar med urusel pricksäkerhet. Vi åt ingen flygmat men åt oss mätta istället på massa godis och chips. Fredrik lärde sig dricka whisky (eller nja whiskylikör... men men...): Drambuie och Mia somnade äntligen efter två snabbt intagna Famous Grouse. Flygresan tog ungefär 6 timmar och var hyfsat tråkig. Men själva grejjen att sitta där på flygplanet och vara föremål för nordbors avudsjuka ("åh titta, undrar vart de där lyllo-jävlarna är påväg") gör flygningen desto mer comfortabel. Mia hade trevliga resekamrater bredvid sig, Annelie och Ragnar, som åkte för att fira Ragnars födelsedag. Vi kom att stöta på dem ett par gånger under vår vecka på Azorerna och de var riktigt trevliga! Långfilmen var någon Asam Sandler familje-tussilago-film och sög såklart litegrann. Vi satt så långt ifrån skärmen att vi knappt såg något och ena hörsnäckan var spräckt för oss båda. Men vad gör väl det när man är på väg till Azorerna?

 

Första reaktionen: Blöt luft!

När planet landar har vi ställt tillbaka klockorna två timmar, så i Sverige som vi tacksamt lämnat bakom oss, är klockan ca 15:00, medan vi på Azorerna har klockslaget 13:00 (ungefär, kommer inte ihåg exakt när vi landade). Hur skulle det gå att få dygnet förlängt med 2 timmar när vi sovit så lite och redan var så trötta? Men tröttheten var som bortblåst när vi klev ut ur flygplanet och satte våra fossingar på landstigningstrappan: Luften var blöt!!! Det kändes som att små fuktiga droppar letade sig in i luftvägarna. Luftfuktigheten i Azorerna är ca 77 - 79 % (källa: http://www.azorerna.nu), det hade vi läst om, men aldrig kunnat förstå hur det kändes. Temperaturen var som en av våra varmaste sommardagar, men utan den brännande känslan som man kan vå vid varm temperatur i Sverige. Det märkliga var att i denna varma och fuktiga luft var det lättare än vanligt att andas (även för Mia som är astmatiker) och man kände sig piggare. Det skulle vara intressant att veta hur mycket renare luften på Azorerna är jämfört med luften i Sverige.

 

Andra reaktionen: Titta havet!!!

När vi vred våra chock-återfuktade ansikten till vänster såg vi Azorernas sydkust så långt synfältet räckte... och längs med den: Tokblåa Atlanten! Känslan av utomlands var fullständigt överväldigande! Här stod vi, på en flygplanstrappa, andades ren luft och vatten på samma gång och blickade ut över Atlanten, bara några stenkast ifrån oss! Overklighet, föväntan, lycka, overklighet och glädje för att få dela detta med den man älskar!

 

Palmen!

Innan vi klev på bussen som skulle ta oss till hotellet stod vi på flygplatsens parkering som två barn på julafton och utropade det obligatoriska: Titta en Palm! och Oj va stor den är, den ser ut som en jättestor ananas! Sedan tedde sig den 15 minuter långa bussfärden (som bland annat ägde rum på en bit Azorernas 1 mil långa motorväg) ungefär likadant: Titta där! Kolla på den där! Jösses! Intrycken snurrade i våra glada fascinerade huvuden. Detta skulle bli en resa att minnas - det bästa vi gjort i våra liv (förutom att va ihop, hehe)!

 

Mer Azorerna kommer!

Det kommer mycket mer redogörelse för vår vistelse på Azorerna! Det finns massor att berätta! Var man än vände huvudet fann sevärdheter och vart man än befann sig upplevde man nytt och spännande. Vi tor ungefär 800 bilder på vår resa så denna bligg är bara påbörjad, som ni förstår. Men det tar tid att skriv om det, därför publicerar vi lite åt gången! Tack för att du läser, vi tycker det är roligt att få dela med oss av våra upplevelser! Kommentarer tas tacksamt emot, vi svara gärna på frågor så gott vi kan! Må så gott tills nästa inlägg!

 

/Fredrik & Mia