Azorerna!

Underbara morgon
Ingen av oss kan väl egentligen skryta med att vi är några morgonmänniskor, men vaknar man upp i ett hotellrum med skön säng och bara behöver vrida på huvudet för att se en klarblå Atlanten, så spitter det av livsglädje i hela kroppen och man vill bara upp för att ta del av allt fantastiskt.

En riktig pangfrukost
I priset för resan ingick hotell frukost. När det är uppdukat med massor med olika bröd, pålägg, frukter och smaskens gör det inte så mycket att man måste ha ätit klart innan 10. Det var inte så jobbigt att gå upp tidigt när frukosten var klar i form av berg man kunde välja och vraka ifrån. Det gjorde heller inte ont att slippa duka av och diska. Bilden är lite mörk men det är frukostrummet där fredrik står (i vit skjorta) och lassar på. Även om kosthållningen hemma i Sverige är ganska nyttig och lagom potionerad, så finns det nog inga som kan äta frukost som vi när vi bara vill! Mias mackor blev pålassade tonvis av den lokala vita osten och Fredrik i det närmaste missbrukade croissanter. I början försökte vi nog hålla det lite snyggt vid vårat bord (se bildern nedan), men när vi var klara såg det alltid ut som ett tornardo hade svept förbi och lagd assietter, servetter, socker- och smörförpackningar och söliga koppar huller om buller.

Morgonpromenad och förmiddagsbad
Efter frukosten tog vi en morgonpromenad (nja... morgon kanske det inte var längre) i Ponta Delgada men gick åt andra hållet - bort från centrum. Det var nog här som förälskelsen i Azorerna började på allvar. Fortfarande snurrade våra huvuden i förvånad förtjusning över allt som fanns att se. Det är så olikt Sverie, med sitt borstade står och panoramafönster. Här fick vi se små bostadshus uppraddade vägg i vägg. Till skillnad ifrån Sveriges radhus var dessa inte fyrkantiga och identiska, utan hade ganska lustiga former och olika färger, alla hade de utsikt mot atlanten ett stenkast bort. Nyrenoverade lyxiga hus kunde ligga vägg i vägg med övergivna ruckel som mest påminde om spökhus. Faktum är att nästan var tionde hus bar spökhusprägel. Detta kan förklaras med en utvandring till Amerika under 1900-talets första halvsekel, som berodde på rädslan för de ständiga jordskred som kom utav att kontinentalplattorna ständigt var i rörelse. Det är de även idag, men nu är stora delar av öns mark beklädda med rötter från träd (tror det var eukalyptus) vars långa rötter håller marken på plats och förhindrar jordskred. Varje dag sker tydligen små jordbävningar där, men de är inte märkbara. Vi hade inget mål med promenaden mer än att utforska lite mer av São Miguel, men Ponta Delgada var större än vi trodde och vi kom inte ut ur staden den dagen. Istället gick vi längs vattnet på en välskött gångväg (inte så konstigt att den var välskött, det fanns papperskorgar ungefär var tjugonde meter och det fanns människor som hade som arbeta att dammsuga bort skräp ifrån gatorna!) som pryddes av utplanterade småträd. På de stora stenblocken som skilde gångvägen från Atlanten låg ett gäng halvvuxna kattungar och solade. Mamman såg vi inte till någonstans. Då och då kunde man se både herrelösa hundar och katter utomhus. Vart man än tittade såg man människor. De myllrade inte och befann sig nödvändigtvis inte på gångvägarna, men de umgicks! Folk i blandade åldrar umgicks med varandra. Barn lekte utan dyra leksaker och skrattade och pratade utan att retas. De gamla passade på de yngre och äldre barn gick med sina yngre syskon. Alla hade något i ögonen som få i Sverige har. Det var som att deras själ eller väsen syntes i ögonen. De hade inte massa pengar, saker, reklam och skönhetsideal att bygga upp sitt liv omkring utan de var sig själva. De flydde ingenting, ingen stress, press eller ensamhet - de var sig själva! Vi blev båda två överens om att flytta till Azorerna någon gång. Det är inte så lätt visserligen, med samma priser som i Sverige och baran en fjärdedel i lön, men någon gång kommer vi att bo där. Om inte annat så när vi är pensionärer! Barnen är i centrum på Azorerna så det vore idealiskt att bo där när vi får barn, men vi hinner nog inte göra denna dröm till verklighet inom 10 år, men drömma kan man ju! Efter att ha gått en sväng och ätit en glass tog vi av oss tröjorna och gick i bar överkropp och bikiniöverdel bara. Ett par män som höll på att bygga om sitt fik skrattade åt oss och pekade upp mot solen. Han visade att vi skulle få ont på axlarna och skrattade sedan igen. It's cool, tyckte vi och gick vidare. Det var ju inte så varmt som på Mallorca eller Turkiet, dessutom hinner vi inte bränna oss på bara ett par timmar... Vi kom fram till en trapp som ledde ner vattenbrynet. Där såg vi att sanden var alldeles svart och glittrande av all aska den var blandad med (Azorerna är ju resultat av vulanutbrott). Vi bytte om till badkläder och tog ett härligt dopp. Det var flera år sedan någon av oss badade så vi flabbade och skvätte rund som två små barn. Det tog ett tag innan man lärde sig att inte skratta med öppen mun åt det håll vågorna kom ifrån! Jösses vad salta vi blev! Sedan gick vi tillbaka mot hotellet och käkade lunch på balkongen - macka med lokal ost och Kit-Kat med likör. Vi har inga bilder på detta eftersom kameran var på laddning. Men några dagar efteråt tog vi en bild på ön/klippan vi badade vid (den längst bort) och det är denna bild ni ser i samband med detta stycke! På en tur med en båt som hade genomskinlig botten så fick vi veta att den klippan - som står upp rakt ur vattnet - är en livsviktig residens för olika krabbor och fågelarter. Krabborna klammrar sig fast vid klippan på den nivån där de når över vattenytan men hamnar unde vatten när vågorna kommer. De små liven behöver nämligen både väta och luft för att kunna leva. Fåglarna trivs i klippans alla gömmor. Där sker "ägglossning", ruvande m.m.

 

Ko
Efter att ha installerat oss på hotellet och förnöjt konstaterat att hotellrummet föll oss i smaken perfekt, så gick vi ut för att bekanta oss med Ponta Delgada. Vi fascinerades konstant av allt vi såg, kände och hörde. Denna fascination skulle komma att hålla i sig flera dagar in på resan då den förvånade fascinationen byttes ut mot den behagliga känslan av harmoni och välmående i allt vackert och perkfekt. Vi gick längs en gata som löpte bredvid avenidan och kantades av lekpark, små välskötta buskar och bänkar, samt utecaféer på hamnsidan - och affärer, restauranger, caféer och hotell på stadssidan. Vi behövde bara gå ett par minuter för att komma till mataffären vi köpte vår lunch ifrån hela veckan. Den var krönt med en ko i naturlig storlek som stod på trottoaren utanför. Vi hade läst innan om alla kor som skulle finnas på Azorerna, men det skulle dröja ända till måndagen (den 24 augusti) innan vi fick en egen uppfattning om hur många mu-djur som huserade på ön.

Arkitektur
Vi hade lite dötid att slå ihjäl innan välkomstmötet som Solresor höll skulle börja. Vi hann knalla omkring, upptäcka en liten galleria med affärer, se lite torg och spana in arkitekturen i Ponta Delagada. I efterhand har vi förstått att arkitekturen ser ungefär liknande ut på hela São Miguel (ön vi var på). De pampigaste husen, samt alla kyrkor, är i regel vita med mörkbrun/svart vulkansten runt knutar och fönster, samt brunt taktegel (vissa byar hade oranget taktagel). Många av de mindre husen håller samma stil. Husen satt ihop med varandra, i alla fall om de var av det mindre pampiga slaget och gatorna inne i stan var smala med näst intill (eller helt) obefintliga trottoarer. Alla trottoarer, oavsett hur smala de var, utgjordes av vita och svarta stenar, huggna för hand, som var lagda i mönster (se bilden till höger, observera att det inte är vi som tagit fotot utan den kommer ifrån boston.com travel). Varje gata hade trottoarer i ett eget mönster. Till och med brunnslock och liknande var stenbelagda för att passa in i mönstret. Medan vi gick omkring i väntan på välkomstmötet fann vi ett vackert torg, men en vacker "damm-pool-fontän-grej" som övervakades av en vacker bevingad staty. På bilden kan ni se att gatans mönster fortsätter även under vattnet och det ser verkligen häftigt ut! I anslutning till samma torg fanns det som kallades för Stadsportarna och som utgörs av tre bågar i den typiska arkitekturstil jag beskrivit ovan. Dessa bågar kunde man köpa som prydnad i de flesta småbutiker i Ponta Delgada. Vid samma torg låg också stadens huvudkyrka (säger man så?) och enligt vad vi har förstått är det stadena största kyrka. Runt den är gatstenarna lagda i stjärnmönster. Inuti kyrkan fick man inte fotografera, men kyrkorna på São Miguel är rikligt utsmyckade, men stora Jesus figurer och Madonnan figurer. Azorerna är katoliker. När man steg in i kyrkorna blev man fylld av vördnad. Det var tyst så när som på någon invånare som viskade med en präst (eller i alla fall någon slags kyrkans man) och här och var i bänkraderna satt människor i tyst bön eller eftertanke. Vi kände oss nog en aning svenskt sekulariserade och trippade ganska snart ut ur kyrkan för att inte störa heligheten. Turist kan man ju va över allt annars! Då och då kunde man se bostadshus med fasad helt i fantstiskt blåmönstrat kakel. Dessa hus verkade ha några år på nacken och gissningsvis bygger man inte så idag. En av bilderna nedan visar ett sådat hus. Lägg även märke till hur elkablar är dragna. Fredrik, som är elektriker, tappade hakan både en, två och fyrahundrasextiotolv gånger under veckan vi var där. Här kommer några foton som illustrerar det vi beskrivit. Under varje bild står det vad det är.

Vatteninhägnaden med statyn. Lägg märket till hur gatstensmönstret fortsätter in under vattnet!

 

 

Stadsportarna fotade bakifrån, med en staty i bakgrunden och efter det Atlanten, med en lång lastkaj som sticker ut i den.

 

 

Kyrkan i anslutning till torget. Gatstenarna formar stjärnor runt kyrkan.

 

 

Helhetsbild av kyrkan snett bakifrån.

 

 

Bostadshus med fasad helt i blåmönstrat kakel. Lägg även märket till den proffesionella eldragningen, som ser ungefär likadan ut överallt på ön.

 

 

Kriminalitet

På Azorerna är kriminaliteten låg, man får känslan av att den är obfintlig. Till skillnad ifrån Strängnäs (våran hemstad) så ser man poliser ett antal gånger under dagen (nej, de jagade inte oss!), men vi såg aldrig någon utryckning och de verkade inte ha så mycket att göra. Vi upplevde heller aldrig några oroligheter under vår tid där. Som mest bevittnade vi en kväll en livlig diskussion mellan två män på en gata i Ponta Delgada. Den ena var kraftigt berusad och det var också det enda i stort sätt vi såg utav fylla bland Azorerna. Vi förstod det som så att man gärna drack vin till maten och skålade på kvällen, men aldrig gick över gränsen till onykternhet. Sällskapligheten verkade istället vara något som Azorerna hade fått med bröstmjölken. Ju mer vi såg av São Miguel och Azorianernas beteende, desto mer begriplig, för att inte säga självklar, tedde sig den frånvarande kriminaliteten (något som intresserade Mia mycket, då hon pluggar beteendevetenskap och läst en del om orsaker till kriminalitet). Vi fotade polisstationen i Ponta Delgade (men de kanske har fler) och det är den man ser på

bilden till höger.

 

 

Välkomna till Ponta Delgada!

Välkomstmötet hölls av Solresor bara något stenkast från vårat hotell. På en kaj ut i

Atlanten varifrån kryssningsfartyg och andra större fartyg för resenärer avgår har man byggt en utomhusscen med en stor plats för publik att stå på framför. Bakom platsen för det tänkta publikhavet tornar en stor betongtrappa upp emot himlen. Den leder ingenstans utan är tänkt för publik att sitta på. När det blivit mökt lyser det pampigt ifrån den. Denna trappa utgör lokal för restaurang- och cafédelen för en restaurangskola i Ponta Delgada. Trappans baksida som vätter ut mot Atlanten består till större delen av stora fönster och på sidan av trappan finner man ingång till restaurangen. Här inne hölls välkomstmötet där vi fick varsitt glas utspädd apelsinjuice och lite information om Solresors turistturer. Mötet i sig var egentligen tråkigt, men vi fick vetskap om några turistturer och vart Solresors kontor låg, så vi kunde ganska snabbt komma överens om vilka turer vi ville uppleva under veckan! Bilden är tagen på söndagen (den 23 augusti) och visar trappen/restaurangen bakifrån, samt en Fredrik som hunnit bli ordentligt solbränd och därför införskaffat en snygg Açores-solhatt!

 

Fisk!

Azorerna livnär sig till stor del på fiske. Det finns mycket fiskare på öarna, trots att en fiskare där tyvärr tjänar väldigt dåligt. Men fisken är god och finns på de flesta restauranger. Vår första upplevelse av det Azoriska köket blev överlag positiv även om fisken inte smakade så mycket på just den restaurangen. Vi skulle senare komma att besöka några restauranger som gjorde den Azoriska fisken mer rättvisa! Restaurangen vi besökte första kvällen låg vid hamnen och hette Restaurante Mercado do Peixe (peixe betyder fisk tror vi) och vi blev mottagna av en väldigt trevlig kypare som ville oss mer väl än han kunde göra sig förstådd på engelska. Vi snodde ett kort på honom (se bilden nedan) för vi tyckte han var så cool, han var iver personifierad på något sätt och månade om besökarna som en ankmamma om sina ungar. Portugisiskan (som är språket man tala på Azorerna eftersom ögruppen tillhör Portugal) talades väldigt snabbt på ön och detta var något som även satte sin prägel på invånarnas engelska. Menyerna på de flesta matställen var översatta på engelska, men de har så många finurliga fiskar att de lika gärna hade kunnat skippa överättningen. Vi rekommenderar att ni ber om kyparens personliga favorit, det brukar funka. Den här energiska kyparen drog emellertid med oss till frysdisken där det låg ett gäng lustiga fiskar och såg oproportionerligt stora ut - speciellt ögonen som liksom plirande stod ut som giganter. Om fiskögonens storlek hade för avsikt att fungera som rådjursögon så funkade de uppenbarligen inte mot fiskarnas spön. De såg lätt makabra ut i ärlighetens namn och mycket var det nog tack vare fiskögonen som hela matkulturen på Azorern kändes exotisk. Fisken serveras nämligen i regel som den är, endast fjällad och rensad. Ögonen plirar på tallriken medan man mumsar barbariskt! Man sitter väldigt länge på restauranger på Azorerna och i regel äter man inte sin middag tidigare än klockan 8 på kvällen, gärna runt 10 faktiskt. Här följer några foton ifrån de timmar vi spenderade på restaurangen.

 

 

Alla restaurangbesökare beställer entradas (osäker på stavningen) och det är som em förrät man smaskar på medan man tittar i menyn och medan man väntar på maten. Detta består oftast av en korg med bröd, några små smörpaket och Azorisk ost (den vita runda på bilden, sååå god enligt Mia - smakar noll enligt Fredrik). Detta kostar inte många kronor, men man kan tacka nej om man vill utan att få sura miner. På detta beställer de flesta azorer även en "vanlig förrätt" och ibland även Tapas - tilltugg till huvudrätten. Naturligtvis knusslar de inte med efterrätt heller!

 

 

Det var en gång en fisk... (fråga oss inte vad det var för stort)

 

 

Fiskööööögon....!

 

 

Vinet var gott! - Mia blev lite på lyset! :P

 

 

Läggdags

Efter lite sömn, lång resa, många intryck och god mat i sällskap av generös mängd vin, ramlade vi praktiskt taget i säng. Vi somnade nödja som små barn och sov som klubbade sälar hela natten. Nästa inlägg kommer handla om en väldigt speciell dag i Fredrik och Mias gemensamma liv!

 

 

 

 

 

Lite fakta och bilder på/från hotellet
Hotel Açores Atlântico **** (se bilden ovan, där sitter vi i en av Marinans många käka-massa-gott-ställen och blickar ut över badet och bakom det hotellet - det vänstra av dem) anlände vi till efter en kvart med buss ifrån flygplatsen. Flygplatsen på São Miguel (Azorernas största ö) ligger i Azorernas huvudstad Ponta Delgada och hotellet ligger så centralt i huvudstadens hamn som det bara går. Hotel Açores Atlântico är systerhotell med det nyare och betydligt stilrenare Hotel Marina Atlântico. De båda hotellen ligger precis bredvid varandra, men medan Marina Atlântico är modernt och skandinaviskt stilrent (för att inte säga tråkigt) är Açores Atlântico varmt och elegant inrett med en mysig och romantisk prägel (alltså mer i våran smak). Det är 4-stjärnigt och vi är båda väldigt nöjda med hotellets service, rum och läge. Ifrån vår balkong hade vi utsikt över staden Ponta Delgada till höger, mer av staden och en vacker kyrka rakt fram och Avenidan (hamnpromenaden med alla caféer, bryggor och lastkajer) till vänster. Nedan följer bilder av utsikten från våran balkong på hotellet.

Så skönt att slippa städa, tvätta, diska, laga mat!
I priset ingick frukostbuffé på hotellet varje morgon. Vi var väl inte jätteglada över att gå upp så tidigt varje morgon (frukosten stängde 10:00 så vi tvingades ju upp okristligt tidigt varje morgon), men det är väl tur att något tvingade upp oss sömntutor så vi inte sov bort hela dagarna. Visserligen vaknar Ponta Delgada som stad inte upp ordentligt förrän 6-7 på kvällen då den varmaste tiden på dagen är över, men som turist struntar man i regel i siestan. Temperaturen blir varm, men inte så varm som på de klassiska semesterorter dit man åker för att sola och bada. Dricker man mycket och skyddar huden mot solen så kan man utan problem vara ute och knalla när det är varmast. Atlanten är för övrigt aldrig långt bort heller! Hur som helst så kände vi oss bortskämda och överlyckliga över att inte behöva laga någon mat själva och därigenom även slippa diska. Tvätt av handdukar och städning av rum fixade städerskorna varje dag, och när vi kom på att vi packat för få kortärmade tröjor (vi brände oss på axlarna och saltade ner tröjor med vatten från Atlanten och en god portion semestersvett) så köpte vi nya i någon billig affär. Det var så obeskrivligt härligt att bara slappa och inte ha några som helst måsten! Enda måstet var vykortsskrivning... och hur jobbigt är det på en skala att skriva hem och skryta och föreställa sig hur avundsjuka familj och vänner blir när de får sin post? Bilden nedan är lite mörk och suddig men föreställer i alla fall hotellrummet.