Azorerna!

Vilken buss ska vi med?

Efter att ha packat noggrant, men ack så hysteriskt och stressigt hela onsdagkvällen, vaknade vi av mobillarmet kl. 03:00 torsdag den 20 augusti 2009. I Strängnäs var det svinkallt så det blev jacka och h

alsduk, annat var inte att tänka på. Med väskornas motsvarighet till otymplighet bar det iväg till stationen för att i god tid invänta "tågbuss" (buss som ersätter tåg p.g.a. banarbete). Förvirring och i alla fall lite lätt panik ifrån Mias sida, infann sig när informationen om ersättningsbussarna var missvisande och obefintlig på samma gång (ja det är tydligen en möjlig kombination). Men tillslut kom vi på våran

buss och märlte till vår förtjusning att det var lediga platser på övervåningen vid fönstret. Fredrik somnade sött, Mia satt å fundrade på vad som skulle hända om bussen kom för sent fram...

 

Sjukt trötta

På T-Centralen försöker vi sätta i oss några torra mackor men är egentligen för trötta för att ha någon vidare aptit. Båda är sjukt trötta och Mia försöker vila lite, men springer upp varannan minut för att kolla på vilken perrong (av de två) som Arlanda Express kommer in på. En gång förut har Mia åkt Arlanda Express och då blev tåget ståeende mitt emella stationerna i 2 timmar, så hon är en aning obekväm till mods. "Bara man sitter på flyget så kan man slappna av" tänker hon! Fredrik? -Lugn, alltid lugn.

Nu är vi de där lyllosarna!

Efter att ha pressat i oss resten av de torra mackorna samtidigt som vi skrattat åt några hysteriska japaner (de lät som Naruto), kom vi tillsist på flyget! Vi fick sitta längst bak på varsin sida om mittgången. Något som var ganska bekvämt om man behövde gå på toa... och mindre bekvämt när toan amvänts ett gång gånger av ett gäng fulla semesterprissar med urusel pricksäkerhet. Vi åt ingen flygmat men åt oss mätta istället på massa godis och chips. Fredrik lärde sig dricka whisky (eller nja whiskylikör... men men...): Drambuie och Mia somnade äntligen efter två snabbt intagna Famous Grouse. Flygresan tog ungefär 6 timmar och var hyfsat tråkig. Men själva grejjen att sitta där på flygplanet och vara föremål för nordbors avudsjuka ("åh titta, undrar vart de där lyllo-jävlarna är påväg") gör flygningen desto mer comfortabel. Mia hade trevliga resekamrater bredvid sig, Annelie och Ragnar, som åkte för att fira Ragnars födelsedag. Vi kom att stöta på dem ett par gånger under vår vecka på Azorerna och de var riktigt trevliga! Långfilmen var någon Asam Sandler familje-tussilago-film och sög såklart litegrann. Vi satt så långt ifrån skärmen att vi knappt såg något och ena hörsnäckan var spräckt för oss båda. Men vad gör väl det när man är på väg till Azorerna?

 

Första reaktionen: Blöt luft!

När planet landar har vi ställt tillbaka klockorna två timmar, så i Sverige som vi tacksamt lämnat bakom oss, är klockan ca 15:00, medan vi på Azorerna har klockslaget 13:00 (ungefär, kommer inte ihåg exakt när vi landade). Hur skulle det gå att få dygnet förlängt med 2 timmar när vi sovit så lite och redan var så trötta? Men tröttheten var som bortblåst när vi klev ut ur flygplanet och satte våra fossingar på landstigningstrappan: Luften var blöt!!! Det kändes som att små fuktiga droppar letade sig in i luftvägarna. Luftfuktigheten i Azorerna är ca 77 - 79 % (källa: http://www.azorerna.nu), det hade vi läst om, men aldrig kunnat förstå hur det kändes. Temperaturen var som en av våra varmaste sommardagar, men utan den brännande känslan som man kan vå vid varm temperatur i Sverige. Det märkliga var att i denna varma och fuktiga luft var det lättare än vanligt att andas (även för Mia som är astmatiker) och man kände sig piggare. Det skulle vara intressant att veta hur mycket renare luften på Azorerna är jämfört med luften i Sverige.

 

Andra reaktionen: Titta havet!!!

När vi vred våra chock-återfuktade ansikten till vänster såg vi Azorernas sydkust så långt synfältet räckte... och längs med den: Tokblåa Atlanten! Känslan av utomlands var fullständigt överväldigande! Här stod vi, på en flygplanstrappa, andades ren luft och vatten på samma gång och blickade ut över Atlanten, bara några stenkast ifrån oss! Overklighet, föväntan, lycka, overklighet och glädje för att få dela detta med den man älskar!

 

Palmen!

Innan vi klev på bussen som skulle ta oss till hotellet stod vi på flygplatsens parkering som två barn på julafton och utropade det obligatoriska: Titta en Palm! och Oj va stor den är, den ser ut som en jättestor ananas! Sedan tedde sig den 15 minuter långa bussfärden (som bland annat ägde rum på en bit Azorernas 1 mil långa motorväg) ungefär likadant: Titta där! Kolla på den där! Jösses! Intrycken snurrade i våra glada fascinerade huvuden. Detta skulle bli en resa att minnas - det bästa vi gjort i våra liv (förutom att va ihop, hehe)!

 

Mer Azorerna kommer!

Det kommer mycket mer redogörelse för vår vistelse på Azorerna! Det finns massor att berätta! Var man än vände huvudet fann sevärdheter och vart man än befann sig upplevde man nytt och spännande. Vi tor ungefär 800 bilder på vår resa så denna bligg är bara påbörjad, som ni förstår. Men det tar tid att skriv om det, därför publicerar vi lite åt gången! Tack för att du läser, vi tycker det är roligt att få dela med oss av våra upplevelser! Kommentarer tas tacksamt emot, vi svara gärna på frågor så gott vi kan! Må så gott tills nästa inlägg!

 

/Fredrik & Mia